Igår var dagen jag "längtat" efter här,jag fick krama om min syster,svåger och mamma.

Om jag hade fått bestämma hade jag fortfarande kramat om dem.

Det var jätteskönt att träffa dem,men självklart känsloladdat.

Att få höra deras berättelse och försöka förstå smärtan av att förlora sitt efterlängtade barn. Det går inte att förstå hur de känner.

En sån här händelse måste man gå igenom själv för att ens ha en aning om hur det känns.

OM det snurrar i mitt huvud,vad gör det då inte i deras???

Jag fick se alla bilder de tagit på Charlie,han ser ut som den vackraste lilla varelse som sover djupt! Att han inte finns här hos oss förutom i våra hjärtan är helt ofattbart.

En sak som jag tycker är såååå otroligt skönt i all denna smärta var min syster sa att de ska försöka bli gravida så fort som möjligt igen!!   

OCH jag vet att ni kommer att lyckas!!

ALL kärlek till er